Licence: In copyright
Credit: Minnesteckningar / [Robert Adolf Armand Tigerstedt]. Source: Wellcome Collection.
161/200 page 139
![relserna icke låter något annat framträda än deras egen egendomlighet, deras »energi». Enligt Johannes Miiller och för öfrigt nästan alla den tidens fysiologer låg således mellan den organiska och den oorganiska naturen ett svalg, öfver hvilket aldrig någon hro skulle kunna byggas. Dock förelågo redan på den tid, då Johannes Miiller utgaf sitt fysiologiska hufvudarhete, sin Lehrbuch der Physiologie, sträfvanden, som gingo ut ])å ett mera exakt naturvetenskap- ligt betraktelsesätt af lifsföreteelserna oeh sedan resulterade i den moderna fysiologiens uppfattning, att inom den lef- vande naturen inga principiellt andra krafter äro rådande än sådana, som åstadkomma rörelse och förändringar inom den döda naturen. Den man, hvilken främst af alla bör nämnas såsom förelöparen till denna nya riktning inom fysiologien, var Ernst Heinrich Weber, som genom sina arbeten öfver våg- rörelsen och pulsen, genom sina kvantitativa bestämningar öfver förhållandet mellan retningen af sinnesorganen och de däraf framkallade förnimmelserna, fäste uppmärksamheten på den riktning, forskningen om den lefvande naturen borde följa. Tydligt och bestämdt uttalades den nya åskådningen i Tyskland af du Bois-Keymond, Briicke, Helmholtz och Lud- Avig, af hvilka de trenne törstnämnda voro Johannes Mullers direkta lärjungar. Redan såsom student hade Helmholtz grundat öfver läran om lifskraften och i densamma anat något naturvidrigt. Under sitt sista studieår fann han, att enligt den då gängse uppfattningen hvarje lefvande varelse i själfva verket skulle utgöra ett slags jierpetunm mohile. Som skolgosse](https://iiif.wellcomecollection.org/image/b24858225_0161.jp2/full/800%2C/0/default.jpg)
No text description is available for this image
No text description is available for this image
No text description is available for this image