Om mediko-mekaniska institutet i Stockholm / by Gustaf Zander.

  • Gustaf Zander
Date:
[1876?]
Catalogue details

Licence: Public Domain Mark

Credit: Om mediko-mekaniska institutet i Stockholm / by Gustaf Zander. Source: Wellcome Collection.

    5/26 (page 5)
    benet står i rät vinkel mot låret. Denna afvikelse från häfstångs- o lagarna, som endast genom praktiska försök kunnat utrönas, beror förmodligen på musklernas tänjbarhet. De denna rörelse utförande muskler äro hufvudsakligen långa och smala, tänj¬ barheten därför stor och naturligtvis störst, då knäböjningen är vinkelrät, eftersom ett på benet verkande motstånd då har största effekten. Den starka uttänjningen antager jag då min¬ ska effekten af detta häfstångens annars fördelaktigaste läge; största kraften måste således inträffa något innan vinkeln blif- ver rät, och genom försök har jag funnit den inträda ungefär¬ ligen i det läge figuren utvisar. Därför måste också motstån¬ dets häfstång b vid detta benens läge vara horisontal. Efter samma principer äro alla de öfriga apparaterna för aktiva rö¬ relser inrättade. Vänder man sig nu till den manuela gymnastikmetodens utöfvare med den frågan: huru bär gymnasten sig åt både för att riktigt afpassa motståndet efter hvarje patients krafter och för att åstadkomma det ofvannämnda, jämna till- och aftagandet af motståndet? så erhåller man det svaret: gymnasten eger med tillhjälp af sin öfvade känsel förmågan att för hvarje pa¬ tient och i hvarje rörelsemoment bestämma, hvilken grad af ansträngning, som är lagom i förhållande till patientens krafter för tillfället samt att rätta sitt motstånd därefter. Om man till en början också antager, att detta är sant, så återstår dock att veta, huru den manuela metoden reder sig i de fall då, såsom ofta händer, den alldeles oöfvade patienten sjelf skall göra mot¬ ståndet. Det är naturligt, att det är den, som gör motståndet, hvilken omedelbart bestämmer rörelsens styrka; den andre har endast att öfvervinna detta motstånd eller göra föreställningar, om han finner det för starkt eller för svagt. Hvilket värde dessa föreställningar kunna hafva såsom ledning för patienten att träffa den rätta kraftutvecklingen, kan man lätt föreställa sig. Vid den mekaniska metoden blifver patientens ansträng¬ ning alltid densamma, vare sig han skall öfvervinna apparatens motstånd eller sjelf göra motstånd mot dess verkan; har den förra ansträngningen befunnits passande för hans krafter, så måste den senare äfven vara det. Vid dessa rörelser kan den manuele gymnasten, han må vara aldrig så öfvad, icke garan¬ tera, att patienten icke öfveranstränger sig eller gör ett altför svagt motstånd.